Reza är femton år och på väg från jorden till Mars med sin familj i ett alltför trångt rymdskepp. Framtiden på Mars är oviss, med motstridig information från olika informationskällor. Vem kan Reza lita på? Och hur ska hon kunna stå ut resten av resan till Mars?
En resa utan dag och natt
Två gånger en meter. Så stort är mitt sovrum. En madrass och remmar för att spänna fast sig i tyngdlösheten är allt som finns där inne. Ett fönster ut mot det oändliga mörkret där enstaka stjärnor gnistrar. Jag känner inte för att krypa in där än, jag vill stanna i det något större utrymmet på femton kvadrat där vi har vårt matbord och där vi spenderar merparten av vår vakna tid. Men klockan närmar sig nio och då är det strikt läggdags.
”Reza, vad tänker du på? Det är fem minuter till läggdags”, säger mamma. Jag väcks ur min dvala vid köksbordet, fastspänd med remmar för att inte sväva upp i tyngdlösheten.
”Varför måste jag sova nu? Jag kan inte somna så tidigt”, säger jag. Mamma svävar endast ett par decimeter från mitt ansikte.
Vi åt just middag, samma mat som de föregående 92 dagarna, en smaklös kall gröt. Mamma ser trött ut. Hon torkar av händerna på förklädet.
”Mamma, kan vi inte spela klart kortspelet?”, ber min lillebror. Korten svävar i luften framför oss, väntandes på att bli plockade i en tyngdlös variant av Finns i sjön.
”Nej Badi, du vet att du måste ligga i sovcellen när klockan slår nio. Vi får inte ändra vår dygnsrytm för mycket”. Mamma drar upp honom i luften så att han svävar bredvid henne. De får fart bortåt i det trånga köket, bort mot en rund öppning. Vi måste sova vid ett visst klockslag trots att det inte finns natt och dag i rymden. Färden mellan jorden och Mars tar flera månader och har fått många att tappa förståndet.
Noll gravitation, noll underhållning
Jag är femton år och reser med min familj för att arbeta. På Mars är lönen fem gånger så hög. Jag har aldrig varit på Mars förut och var först exalterad att få åka. Mina föräldrar vann Marslotteriet och fick fri tillgång till ett litet rymdskepp för vår familj.
Nu när vi rest i tre månader är jag inte lika upprymd längre. Det finns nästan inget att göra och jag får bara chatta med mina vänner en halvtimme om dagen, det kostar för mycket energi annars. All elektricitet tas från det bränsle vi har med oss och det måste räcka för att bromsa skeppet vid landningen.
Jag hör mamma natta min lillebror. Jag drar med fingrarna över handleden som blivit smalare av att befinna sig i noll gravitation hälften av tiden. Musklerna förtvinar men det är inte så mycket att göra något åt. Gravitationen på Mars är ändå bara en tredjedel av den på jorden.
Till slut lossar jag remmarna och svävar upp från bänken. Jag drar mig fram tills jag kommer till en rund glasdörr på motsatt vägg från sovcellerna. Genom dörren ser jag pappa sitta i kontrollrummet och övervaka rymdskeppets data. Han tar nattpassen och sover på dagarna, vilket betyder att jag knappt har träffat honom. Den artificiella intelligensen som kör rymdskeppet klarar sig egentligen på egen hand, men jag misstänker att han lättare står ut med den långa färden när han sitter ensam med alla blinkande skärmar.
”Gå till din cell omedelbart”, ropar mamma till mig från Badis och hennes gemensamma sovcell. Utan att säga ett ord tar jag mig bort till min cell och stänger dörren. Jag är ensam.
Vänner på avstånd
Jag vaknar av att min smartklocka vibrerar. Någon har skickat ett chattmeddelande. ”Herregud, du är mindre än halvvägs till Mars nu!”, skriker min bästa vän Lima. ”Jag kan inte tro att du snart kommer vara på en annan planet, allt verkar så mycket bättre där. Du kommer kunna äta mat som smakar precis som du önskar dig och sova på madrasser som är extremt mjuka.”
Jag skrattar till åt Limas naiva inställning. Innan jag åkte trodde jag också på alla berättelser om underbara Mars. Jag drömde om att leva i den rena, vackra kolonin och inte behöva arbeta varje dag.
Men när vi hade varit på rymdskeppet i två månader hände något oväntat. När jag låg i sovcellen för att somna fick jag ett chattmeddelande från en okänd sändare. ”Kendall söker vän”, stod det. Först tänkte jag radera det. Men jag var så uttråkad och efter ett par dagar öppnade jag meddelandet. Det var en video av en kille i min ålder. Han hade marskläder på sig, men var smutsig. ”Hej, jag heter Kendall”, sa han. ”Jag letar efter någon att prata med om nätterna, jag bor på Mars och har inga nära vänner här.” Jag tvekade, men skrev sen tillbaka.
En oviss framtid
Kendall och jag började chatta. Jag fick veta att han också åkt från jorden med sin familj för att arbeta några år på Mars. De skulle tjäna ihop nog med pengar för att åka hem igen och ha råd med utbildning. Men livet på Mars hade visat sig vara allt annat än det utlovade paradiset. De jobbade långa dagar och sov i små rum. Maten var enformig och det fanns inte alltid möjlighet att tvätta sig eller sina kläder. Jag berättade om mina drömmar för Kendall och han skrattade bara bort dem. ”Du kommer aldrig få det liv du drömmer om här på Mars”, sa han.
Jag är rädd att mina föräldrar ska komma på mig med att chatta med Kendall. Rymdskeppets AI kan se allas chattloggar och skulle kunna skvallra på mig. Dessutom är sovcellen inte väl ljudisolerad och jag misstänker att min mamma kanske kan höra ljudmeddelandena. Men jag tror inte jag klarar resan om jag inte får chatta med dem.
Bilderna på sidan är genererade med AI-verktyget Midjourney.
Vill du hellre läsa spår 2 fast på 15 kvadrat på en utskriftsvänlig pdf. Klicka här!
