Man står med VR-glasögon och tittar på växter

Spår 1: Den oändliga rymdresan

Ett rymdskepp är på väg mot stjärnsystemet Alfa Centauri, där vår närmsta potentiellt beboeliga planet finns. Ombord befinner sig Tom, en av tusen i en besättning som inte kommer vara framme på många generationer. Han och de andra fördriver tiden genom virtuella simuleringar, men hur är det att veta att man varken ska få uppleva ankomsten till den nya planeten, eller återvända till sin gamla?

 

Det svarta, bottenlösa tomrummet

Tom vaknade klockan 06:47 jordetid, eller centraleuropeisk tid för att vara exakt.

Vad nu det spelade för roll; här gick solen varken upp eller ned, och där ute var temperaturen alltid runt -270 grader Celsius[1].

Han kisade mot det blåvita ljuset i hyttens fönster och täckte sina ögon med armen.

Sedan tog han ett djupt andetag och beordrade datorn att stänga av det artificiella solskenet och tända rummets lampor.

 

Tom ställde sig mödosamt upp och gick fram till fönstret.

Där, i det tjocka glaset på den vita, sterila väggen tynade det konstgjorda ljuset bort och i hans sömndruckna ögon flöt ljusfläckar runt mot en svart bakgrund.

Som reflektionen i en mörk sjö, där vattenytan brutits av en ikastad sten.

När ögonen hittat fokus, samlades ljuset i små, distinkta punkter; blinkande men orubbliga. Mellan dem bredde det svarta, bottenlösa tomrummet ut sig.

Det oändliga kosmos.

 

Man står och blickar ut mot oändliga kosmos

 

Skymtar Proxima Centauri b på avstånd

En stjärna långt bort

Vid det här laget kunde han lokalisera Proxima Centauri[2] i sömnen bland de oräkneliga stjärnor som låg utströdda utanför hans fönster.

Den låg kvar på exakt samma ställe som när hans mormor höll honom i famnen och pekade ut dess plats för mer än 15 år sedan, hemma på jorden.

Dessutom var den lilla ljuspunkten precis lika liten nu som när Tom såg den för första gången.

Han rös åt tanken att färdas genom detta livlösa mörker i ytterligare flera decennier utan att

någonsin få uppleva resans mål, utan att ögonen ens kunde uppfatta att Proxima Centauri kommit närmare.

Tom var inte säker på om det var en förbannelse eller en välsignelse att han aldrig skulle få uppleva att gå in i omlopp kring Proxima Centauri b och det rödorange skenet över horisonten från den röda dvärg[3] som planeten kretsade kring. Även om den månlösa stenplaneten svävar i den så kallade Guldlockszonen[4], fanns det knappast några garantier att den var beboelig.

Kanske hade Proxima Centauris skadliga strålning utplånat atmosfären, kanske fanns där inget vatten. Nu, hundratals år innan beräknad ankomst, kunde passagerarna åtminstone leva på hoppet att där borta fanns mänsklighetens räddning.

Man med VR headset inne i en GMO odling

Simulerat arbete

När Tom hade ätit frukost, bestående av bröd bakat på mjöl från malda syrsor och hydroponiskt[5] odlad majs, satte han på sig sitt VR-headset.[6] Han gick in i det virtuella kemilabbet och tog på sig en virtuell rock. På en skärm avläste han resultatet av sin senaste korsning av jordiskt vete medsimulering 785 av utomjordisk gräsart. Resultat: högt näringsvärde, men hög känslighet mot eventuell hög svavelhalt i atmosfären.

Tack vare höga betyg i biokemi på universitetet, hade Tom blivit inskriven i Pionjärprogrammets GMO-avdelning[7] på rymdskeppet. Detta virtuella program var en obligatorisk dagverksamhet för alla passagerare på skeppet, trots att artificiell intelligens redan hade gjort beräkningar för samtliga scenarion som kunde förutses.

 

Man står med VR-glasögon och tittar på växter

 

Planeten Proxima Centauri b lyser starkt på avstånd

En oviss framtid

Pionjärprogrammet hade två syften: Det första var att skapa en känsla av mening och delaktighet för den nuvarande besättningen på cirka tusen personer, men även för framtida generationer på rymdskeppet. Endast den sista generationen på rymdskeppet skulle få uppleva inbromsningen inför ankomst i Proxima Centauris solsystem.

Det andra var att bygga en kunskapsbas, som kunde föras i arv via nästa generation till de barnbarnbarnbarnbarnbarnbarn som förhoppningsvis skulle sätta dessa i praktiken många hundra år i framtiden. Eller så skulle det visa sig vara kunskaper som aldrig skulle kunna bli verklighet på en helt ogästvänlig planets yta.

Kanske skulle detta uppdrag, där flera generationer skulle födas och dö på rymdskeppet innan det kom fram, visa sig vara mänsklighetens sista desperata andetag, innan vi försjunker i evig glömska.

Bilderna på sidan är genererade med AI-verktyget Midjourney.

 

Vill du hellre skriva ut en läsvänlig pdf över spår 1 den oändliga rymdresan. Klicka här!

Ordlista

Tryck på siffran för att komma till ordets plats i texten.

[1] Rymden har en temperatur knappt tre grader över det som kallas den absoluta nollpunkten – noll grader Kelvin eller -273,15 grader Celsius. Det är den lägsta temperaturen som finns i universum och vid den står alla partiklar helt stilla. Rymden är lite varmare på grund av universums bakgrundsstrålning.

[2] Proxima Centauri är vårt solsystems närmst liggande stjärna som ligger i stjärnbilden Kentauren och är del av trippelstjärnsystemet Alfa Centauri. Stjärnan ligger 4,24 ljusår från jorden.

[3] En röd dvärg är en relativt liten och sval stjärna.

[4] Guldlockzonen är den beboeliga zonen runt en stjärna. Ett krav inom zonen är en temperatur där flytande vatten kan existera.

[5] Hydroponisk odling är en odling utan jord där växterna tar upp näring direkt från vatten.

[6] VR står för engelskans Virtual Reality och betyder virtuell verklighet.

[7] GMO står för genmodifierad organism.

Nästa spår

Flicka sitter i ett rymdskepp

Fast på femton kvadrat

Reza är femton år och på väg från jorden till Mars med sin familj i ett alltför trångt rymdskepp. Framtiden på Mars är oviss, med motstridig information från olika informationskällor.
Gå till spår 2