På marsbasen Ares One kämpar Emilia med ett kritiskt pumphaveri som hotar basens matförsörjning. Hon måste övervinna tekniska problem och sin egen utmattning för att rädda de livsviktiga grödorna i växtlaboratoriet.
En sjuk kollega
Emilia slår upp ögonen i sin trånga sovkapsel, tre meter under marken på Ares One. Huvudvärken dunkar efter ännu en natt med oroliga drömmar om allt som kan gå fel.
Hon vrider upp ljuset och kollar till sin kollega, Tarek, i kapseln bredvid. Hans ögon är blanka av feber och han andas tungt. Den långa rymdresan och den extrema miljön på marsbasen har slagit ut hans immunförsvar. Nu har han insjuknat i både körtelfeber och bältros, och Emilia måste arbeta för två.
Hon ger Tarek en näringstablett tillsammans med ett glas vatten. Därefter sväljer hon själv en. Sedan går hon med tunga steg uppför trapporna mot hydroponiklaboratoriet.
Utan grödor ingen mat
Dörren öppnas med ett väsande ljud och Emilia kliver in i den fuktiga luften. Där inne kämpar rader av blekgröna plantor för att överleva i den konstgjorda miljön.
Emilia slår på sin handdator och granskar nattens data. Hjärtat sjunker när hon ser de röda varningssymbolerna: växternas pH-värde har stigit till kritiska nivåer. Hon svär och rusar till kontrollpanelen. När hon nästan lyckats balansera näringslösningen, tjuter en larmsignal genom rummet.
En av pumparna som cirkulerar näringslösningen till plantornas rötter har slutat fungera. Utan pumpen kommer grödorna att vissna inom några veckor, vilket äventyrar hela kolonins matförsörjning. Hon griper tag i en verktygslåda och kastar sig ner på golvet för att hitta felet. Svetten rinner medan hon febrilt kopplar om slangar och sladdar.
Efter vad som känns som en evighet hörs ett dovt brummande när pumpen vaknar till liv igen. Emilia andas ut, lättad men utmattad. Hon torkar svetten ur pannan och tittar på klockan. Halva förmiddagen har gått, och trots den tillfälliga segern med pumpen och näringslösningen känns problemen oändliga. Energiförbrukningen är fortfarande för hög och flera plantor visar tecken på en svampsjukdom.
Efter vad som känns som en evighet hörs ett dovt brummande när pumpen vaknar till liv igen. Emilia andas ut, lättad men utmattad. Hon torkar svetten ur pannan och tittar på klockan. Halva förmiddagen har gått, och trots den tillfälliga segern med pumpen och näringslösningen känns problemen oändliga. Energiförbrukningen är fortfarande för hög och vattenlagren har sjunkit mer än beräknat efter veckans läckage. Om de inte hittar orsaken snart kan kolonin tvingas minska vattenransonerna.
Hopp om en bättre morgondag
När Emilias skift äntligen är över går hon ut i observatoriet. Genom det tjocka glaset har hon utsikt över det karga, röda landskapet. Det är skrämmande och på samma gång svindlande vackert. Emilia längtar efter att få kliva ut på den röda marsjorden. Det är hennes fjärde månad på basen och hon har fortfarande inte rört sig utanför dess väggar. Även med skyddsdräkt är strålningen farlig, och Emilia har ännu inte haft tjänstgöring utomhus. Hon ser Phobos, en av Mars månar, sakta glida över himlen. Det är en hisnande påminnelse om hur långt hemifrån hon befinner sig.
När Emilia kryper ner i sovkapseln för en stunds vila värker kroppen av utmattning. Hon oroar sig för Tarek och hur hon ska klara av arbetet utan honom. Men just som hon blundar piper hennes handdator. Det är ett meddelande från jorden: ”Viktigt genombrott i forskningen kring terraformning. Nya bosättare och mer utrustning anländer om tre veckor. Håll ut!”
Emilia glider in i sömnen med en spirande känsla av hopp. Kanske finns det en ljusare framtid för dem på Mars trots allt. Hon ser fram emot att berätta nyheten för Tarek när hon vaknar.
Mars har en mycket tunn atmosfär, nästan inget syre och betydligt kallare temperaturer än jorden. Dessutom skulle människor där utsättas för mer skadlig strålning eftersom planeten saknar ett globalt magnetfält som skyddar mot rymdstrålning – till skillnad från jordens starka magnetfält som håller solvindens partiklar borta. Därför måste framtida marskolonier byggas i trycksatta och skyddade miljöer där luft, vatten och temperatur kan kontrolleras. Vissa forskare har föreslagit att man i framtiden skulle kunna förändra Mars klimat och miljö för att göra planeten mer lik jorden, en idé som kallas terraformning. Idag är terraformning fortfarande en teoretisk idé, men forskning pågår om hur människor skulle kunna leva mer långsiktigt på Mars.
Läs mer om planeten Mars (rymdstyrelsen.se)
Mars är en kall och torr planet, men forskare har hittat stora mängder fruset vatten i marken och vid polerna. En framtida koloni skulle kunna utvinna isen och smälta den till vatten för att dricka, odla mat och producera syre. Eftersom det är svårt och energikrävande att få fram nytt vatten måste nästan allt vatten återvinnas. Därför kan även små läckor eller trasiga pumpar bli ett allvarligt problem. Vattenransonering, alltså att varje person bara får använda en bestämd mängd vatten, skulle antagligen vara en del av vardagen på en marsbas.
Lär dig mer om vatten på Mars (på engelska, astrobiology.nasa.gov)
Hydroponisk odling innebär att växter odlas i vatten med näringsämnen i stället för i jord. Metoden använder ofta betydligt mindre vatten än traditionellt jordbruk och gör det lättare att kontrollera växternas miljö. På Mars är hydroponik extra viktigt eftersom marsjorden innehåller giftiga salter, så kallade perklorater, som gör det svårt att odla direkt i marken. I slutna hydroponiska system kan man undvika det problemet och samtidigt återanvända både vatten och näring effektivt. Men om pH-värdet, näringen eller vattenflödet blir fel kan grödorna snabbt ta skada.
Läs om forskning på odling i rymden (kth.se)
Bilderna på sidan är genererade med AI-verktyget Midjourney.
Vill du läsa i lugn och ro – utan skärm? Här finns PDF:en att ladda ner och skriv ut.
🎧 Eller lyssna på spåret direkt här: Obs nya ljudspår kommer i augusti!
Spår 3: Pumphaveri på Ares One